Nyheter

NYHETER

Arbetsglädje - enmansshow eller torkade vattenhål? 

2021-03-08 \\ Arbetsmiljö

"Ett sammansvetsat team, där alla hade samma intresse för arbetet som skulle utföras, som kunde arbeta självständigt och tog initiativ till möjliga lösningar på problemen.

Det är just så man skapar dynamik i en grupp, arbetsglädje och motivation. Allas framgång blir en drivkraft och man kör vidare mot nya mål."

 

När jag gick min utbildning som personal- och affärsutvecklingschef i Bryssel 2013 via konsultfirman jag arbetade på vid det tillfället så fokuserades det mycket på att skapa trivsel för personalen. Att få personalen att känna samhörighet, delaktighet och uppskattning. Det är något som följt med mig genom arbetslivet och jag har alltid försökt bidra aktivt till att skapa trivsel för min personal. Jag har lyssnat och coachat samtidigt som jag också har ställt krav. För ställa krav måste man. Annars skapas en oro bland personalen, där ingen riktigt vet vad som förväntas, hur prestationerna mäts och vad som premieras i slutänden.

Man pratar gärna om självständighet och initiativtagande hos en anställd, vilket är grundförutsättningen för att bli en uppskattad medarbetare. Men när blir självständighet snudd på isolering och en enmansshow? När blir initiativtagandet en tjurrusning efter fel boll eller mot ett sedan länge igentorkat vattenhål?


Vissa vill mer än andra medan andra inte vill något. Många gånger tenderar de som inte vill något att åka räkmacka på dem som vill mer. Det är ju inte helt schysst och något som riskerar att skapa oro i en grupp.

Vi känner igen dem sedan skoltiden, de där som kopierade ens inlämningsuppgifter och uppsatser. De som aldrig bidrog med en enda bokstav utan åkte snålskjuts på oss andra och fick godkänt fast de inte ens hade läst uppgiften...

Jag är själv en väldigt snäll tjej som gärna hjälpte de som hade det svårt i skolan, jag omformulerade det som var svårt till något som var bekant och därmed lätt för den som behövde hjälp. Var gång man lyckades hjälpa någon att komma över den där förståelsetröskeln spreds en slags glädje över att få hjälpa till. Att bidra till någons utveckling.

Men när samma personer sedan, mer eller mindre, krävde att få hjälp och där det var rätt uppenbart att de varken ville, orkade eller ens brydde sig om att försöka lösa uppgiften själva tappade jag direkt motivationen. 

När jag inte ställde upp på att låta mig utnyttjas på det viset, ung som jag var, fick det naturligtvis följder. Populariteten sjönk och avundsjukan, mot de som faktiskt uppskattade hjälpen de fick, växte sig större under en tid hos "räkmacke-åkarna". 


Ju äldre jag blev desto mer studiemotiverade kamrater fick jag och på högskolan hjälptes alla åt att bidra till att alla förstod uppgiften och kunde lösa den. Ett sammansvetsat team, där alla hade samma intresse för arbetet som skulle utföras, som kunde arbeta självständigt och tog initiativ till möjliga lösningar på problemen. För visst var det roligare om hela gänget kunde fira att de blivit godkända på prov/tentor och inlämningsuppgifter istället för att någon satt och kände sig misslyckad över att ha blivit underkänd?

Det är just så man skapar dynamik i en grupp, arbetsglädje och motivation. Allas framgång blir en drivkraft och man kör vidare mot nya mål. 


Jag tror inte att det är annorlunda i någon arbetsgrupp faktiskt. När arbetsgruppen känner att alla hjälps åt, alla bidrar, alla bryr sig om varandras framgångar och alla premierar varandra genom att bara vara en del av gruppen. Det är då det blir roligt! 

Jag tror dock att ytterst få upplever detta inom vår bransch, transportbranschen.

De flesta tycks snarare uppleva att bollen de fick fatt i var en pingisboll istället för en fotboll och vattenhålet, fanns det överhuvudtaget ett?

Frågan jag måste ställa mig själv och alla andra är: på vilket sätt bidrar just du till att alla i din arbetsgrupp känner arbetsglädje och motivation?

Är det genom att kräva en så hög siffra som möjligt på sista raden i lönebeskedet? (Riskerar inte det att skapa skyhöga förväntningar på dig som arbetstagare i slutänden? Förväntningar du kanske inte klarar av att leva upp till i det långa loppet?) Det vill säga, du springer efter fel bollar.

Eller är det att låta andra ta initiativet till det du själv inte orkar med, för att sedan förvänta dig samma uppskattning som den som tog initiativet och utförde jobbet men, handen på hjärtat, du kanske egentligen inte bidragit särskilt mycket till när allt kommer omkring? Vattenhålet syntes inte från där du satt och väntade, du var tvungen att resa dig och gå en bit för att se det och då var det redan torrt...

 

Samhörighet, delaktighet och uppskattning vilket är grundpelarna för arbetsglädje, uppstår inte ur tomma intet i en grupp. Alla måste bidra med drivkraft, initiativ och motivation. Om något av dessa tre moment saknas eller i värsta fall alla tre saknas blir gruppen en härdsmälta. "Jag ska ha mest ut av detta innan jag sticker"-mentaliteten infinner sig och det brukar i de flesta fall sluta med att gruppen löses upp och försvinner på sikt. Enkelt översatt: alla säger upp sig, snacket går och en syndabock pekas ut.


Med det höga antalet förflyttningar mellan arbetsgivare i vår bransch får man lätt uppfattningen av att vi inte har en fungerande arbetsgrupp någonstans. Eller är det så att folk i allmänhet har svårt att skapa samhörighet, delaktighet och uppskattning överlag i sina arbetsgrupper på våra arbetsplatser runtom i landet?


Hur bidrar du som arbetsgivare till arbetsglädje för dina anställda?

Hur bidrar du som anställd till arbetsglädje på din arbetsplats?

Vad är det viktigaste DU själv kan bidra med för att trivas på en arbetsplats?


Sandra

SENASTE NYTT FRÅN TRANSPORTBRANSCHEN

Fortsatt högt tryck i e-handeln

2021-02-19 \\ Transportnet

Vad innebär vätgasen för Sverige?

2021-02-12 \\ Vätgas Sverige

POPULÄRT

KRÄVER DIN TRANSPORT ETT TRAFIKTILLSTÅND?

2021-02-15 \\ Sveriges Åkeriföretag